Lisa Anckarmans upplevelser om näthat

@lices.se http://lices.se

Jag hade precis spelat in Top model Sverige 2014 och det bubblade i mig av förväntan över att programmet snart skulle börja sändas. Jag visste att jag hade gjort bra ifrån mig och var stolt över min prestation. Dessutom hade jag precis fått ett ja från Tv3 att få hålla i en egen podcast på Tv3.se. Livet var på topp! Jag kände eufori.

Då googlade jag mig själv. Ni som gjort det vet att man gör det av nyfikenhet, ni som inte gjort det vet det nu. Jag scrollade förbi några gamla bloggar med skrattretande namn som jag startade på gymnasietiden och där längst ner bland alternativen på google låg en tråd. Ni vet en sådan där från en hemsida där flera människor diskuterar ämnen. Jag klickade på länken med nyfikenhet och glädje. Tänk att det finns människor som vill diskutera om mig.

Där öppnade sig ett mörkt hav av bokstäver som bildade elaka och hånande ord. Det var människor från hela Sverige som tagit reda på vilka vi deltagare var innan pressbilderna släppts och där fanns vi allihop i långa rader blottade med våra privata bilder print-screenade från våra hemsidor, Facebooks och annat. Vissa ”godkändes” som modellmaterial med vackra beskrivningar om ansiktsdrag, längd och rätt mått runt midjan. Men vissa föll inte dessa publicister i smaken. Däribland var jag. Ett dussintal bilder, tagna från mina gamla bloggar och andra medier, låg uppradade i forumet. Till bilderna stod det saker som ”jag spyr” med matchande emojis, ”Hon har inga modellegenskaper alls” och ”Undra om detta är det nya året av Rudy Pauls Dragrace, detta kan inte vara en kvinna” etc.

När jag satt där i mitt nedsläckta rum med skärmen som enda ljuskälla kände jag hur tårarna rann ned för mina blossande kinder. Det var första gången jag grät över hur folk behandlat mig på nätet. Men det skulle inte bli den sista.

Jag har sedan länge varit igenkänd i min uppväxtstad, Uppsala. Jag är därav relativt van att höra glåpord och hemskheter som folk sagt om mig och som sedan vandrar från kompisgäng till kompisgäng för att sedan landa likt virus-mail i mitt vardagsrum. Människor som inte känner mig men ändå tar sig tiden att diskutera mig på ett extremt negativt sätt. Det jag vill komma till är att jag har hört liknande saker förut. Så vad var då skillnaden nu? Att få en kommentar skickat till sig över nätet eller att höra från en vän vad en annan person sagt om mig är en så kallad envägskommunikation. Det kommer från en källa och landar hos mig. Jag väljer då att ta det med en klackspark - ofta skrattar jag till och med. Men denna gång var det annorlunda. Vi kan likna situationen vid ett stort torg. Jag är ensam mitt på torget med munkavel och runt om mig är det lägenhet med öppna fönster. I fönstren står maskerade människor och skriker elaka saker om mig till varandra. De skrattar och skriker - hånar mig, med varandra.

En sådan situation är radikalt annorlunda än om en ensam person skrikit ut från fönstret och jag har möjligheten att försvara mig eller som sagt i bästa fall - skratta bort det.

Men när jag satt där i mitt rum var jag så ensam och utsatt som jag aldrig tidigare varit i hela mitt liv.

Nu två år senare är jag 26 år gammal och ser tillbaka på den här situationen med större distans. Jag tycker synd om flickan som satt i sängen och kände sig hånad, ful, utsatt och värdelös. Idag är jag starkare. Jag har inte haft något val än att bli hårdhudad då klimatet på nätet är vidrigt och i princip laglöst.

Jag tog precis en paus i skrivandet för att gå in på Kissies.se där bilder på mig från vår senaste lunch publicerats under morgonen. I kommentarsfältet stod det ”Fan vilken ful kompis du har. Ser ut som om hon sprungit in i en vägg 15 gånger och sedan blivit slagen av en stekpanna” och ”Tycker inte heller hon är fin någonstans. Ser ut som en transa”. Såhär ser det ut i sociala medier idag. Jag vill inte att någon av mina vänner, systrar eller barn ska behöva utsättas för någonting av det som jag utsätts för dagligen. Jag vill inte att någon ska behöva känna sig mindre värd för att en person flera mil bort, som dessutom gömmer sig bakom en dator, väljer att vräka ur sig vidriga ord utan realistisk tyngd. Det är nog nu.

Därför vill jag Skapa Skillnad.